När du har fått nog...

Det finns dagar, veckor, perioder, år då man jobbar och gnetar och håller humöret uppe och intalar sig att ljuset finns runt hörnet. Bara för att nå hörnet av kvarteret och snubbla på en gatsten, ner i en öppen svart brunn. 

När det har hänt för femtielfte gången...

När du har fått nog...

plocka fram och läs de här böckerna (förslagsvis i nämnd ordning). 

1. The Dirt - bekännelser av världens mest ökända rockband (Mötley Crue/Neil Strauss)

Du ska lyckas med bra mycket för att nå upp till de här grabbarnas sätt att förstöra sina egna och en rad andra människors liv. Kom igen när du dödat en människa, tagit en överdos och blivit dumpad i en soptunna med kanylen kvar i armen. 

2. Att leva ett liv - inte vinna ett krig (Anna Kåver) 

Även om man nu råkar ha dödat någon, tagit en överdos och hamnat i en soptunna. Eller om det bara känns så...ja, då får det väl vara så. Handlar om att acceptera den man är och var man befinner sig i livet och samtidigt jobba aktivt och handlingskraftigt mot sina mål. Här intervjuas författaren i SvD.

3. Eat, Pray, Love (Elizabeth Gilbert)

When all else fails, pasta, böner, kärlek och en rejäl resa till andra vyer. 

4. Lessons of a lipstick queen (Poppy King)

Du har sagt upp dig från ditt jobb, eller funderar på att göra det, för du pallar helt enkelt inte längre. Gud kanske lyssnar på dig. Mannen/tjejen har lämnat dig. Om inte annat så har du gått upp tre färsk ravioli med ostsås-kilon efter Gilberts bok. Men trots utmattningen känner du 

en konstig drivkraft att börja om på nytt, förverkliga den där idén som du alltid burit på. Poppy King skapade en serie läppstift som hon tyckte saknades på marknaden - när hon var 18. I boken ger hon sina tips på hur man förverkligar sina idéer. 

I jakten på sportfånen Kix

En hyfsat sportfånig person i min bekantskapskrets har fått mig att rannsaka mitt eget intresse för det här med lagidrott. Och jag får väl erkänna att jag mest håller skenet uppe av något (inbillat?) krav på bevandring i huruvida bröderna Abbott kommer rädda Rögle till slutspelet, eller vart Henke nu tar vägen - fransk storklubb eller helsingborgskt innebandymys? *Gäsp* Men så grävde jag fram det här gamla blogginlägget om en pisskall aprileftermiddag på Olympia och mindes att även jag kan tända på fotboll.

"Sällan, kanske aldrig, har två generationer Perssonkvinnor skrikit, svurit och låtit så gubbiga under en koncentrerad period av 90 minuter."

Jag utmanar den som mer permanent vill dra fram sportfånen i mig, ta med mig på match!
Och för er som har Kix på rss... Dra på trissor, jag bloggar för första gången på två månader. Här har inte hänt mycket, som André så gulligt påpikat ;)
Nobody knows you when you´re down and out, som bland annat Nina Simone sjöng. Och jag har varit nere för räkning, under ett täcke, ute i kylan. So I´ve kept it incognito. Men nu blåser förändringarnas friska vindar. Strömmen rör om i bottenslammet.