Sov gott Kix!

Det är läggdags för Kix. Hon vaknade på andra sidan i morse och bestämde sig för att bli vuxen, men lika kaxig, kanske lite mer professionell och heta Christin Persson, journalist. 

Hädanefter kommer jag att blogga här. Rss:a nu, jetzt, bums! 

Gonatt!

KIx on Speed

Har gjort nedslag hos grävgruppen och skrivit ut 5000 tecken om det, allt på en måndagförmiddag. Laddade in Lisa Ekdahl i iPoden. Fridfullt, tänkte jag, på promenaden till oljehamnen och Hallbergs plåt där jag skulle hämta min ihoplappade Felicia. 

Fridfullt ja, ända tills jag blev förföljd av en mystisk och skum yngling med plastpåse i handen. Sprang förbi min egen bil utan att se den. Betalade de 2140 kronorna jag hade kontant i plånkan, körde därifrån. Skärrad Kix bakom ratten = motorrusningar. Rantat ner några stödord om Ekdahl. Nu inladdning av nästa Lisa, Nilsson alltså. Fridfullt, tänker jag, på tåget till Helsingborg och Dunkers, där hon spelar. Undrar vad som händer härnäst...

Upp med ångan, inte få punka nu!

Jag fick min f-skattsedel i dag. Och utbrast ett rusigt Jaaaaa! över att jag i teorin ska tjäna pengar i egen firma på "litterär och konstnärlig verksamhet", som det heter. 

Sedan öppnade jag nästa brev från Skatteverket, som berättade att jag ska betala 70 lax i preliminär skatt i år fördelat på några månader från augusti. Gulp! Har redan hunnit få ett "nej, kanske i höst" av en redaktör också. Lågkonjunktur, besparingar. Dubbelgulp!

En timme efter att jag öppnat mina brev satt jag och tog en kaffe och en lucky på Värnhemstorget. En hipstersnubbe gjorde backflips på trapporna med sin bmx. Sen fick han punka. Petade lite på däcket medan luften gick ur. Han fick leda cykeln över torget med tillkämpat rak rygg. 

Preliminär skatt... nej tack... PFFFfffffffffffffff. 

Men nej, inte få punka nu. Dags att börja jobba. Let´s rawk!

Morfar

...nej, inte som i min moders fader, utan som i metamorfos. Jag journalisten håller gradvis och smygande på att förvandlas till informatör, åtminstone till det yttre. Jag har fortfarande en gnutta Anakin Skywalker i mig. I have not completely crossed over to the dark side. 

Som alla webbredaktörer födda på 80-talet bär jag scarves (detta samband är förresten statistiskt säkerställt av webbredaktör tillika sociolog Andreas Mattsson, nej inte Popsicle) och jag har fortfarande bomullsskor. 

Men tecknen är tydliga. Den kritstrecksrandiga kavajen har åkt fram. Informationschefen tyckte att jag var fin i den. Och i dag, för första gången, tog jag med mig pumps att ha under skrivbordet och som jag bytte om till när jag intervjuade SDS-koncernens nytillträdde ekonomichef uppe på tolvan. Jag undrar var detta kommer sluta. Hör väsande andning i mitt huvud. 

Konsumismens vår är här

En man blev skadad av en plexiglas-skiva som föll tjugo meter. Tonårstjejer med vild blick och öppningsrabatter i sikte stormade kravallstaketen med större beslutsamhet än 100 AFA-anhängare på Nørrebro. 

Jag visste detta och tänkte hålla mig borta, men nyfikenheten tog överhanden. Med ett krampaktigt tag runt min vän Andreas arm tog jag steget in bland massorna på det nyöppnade varuhuset Entré. 

Var det stort och snyggt och ljust? Javisst. Är det tråkigare än Kappahl? Tja, det blir ju en svår jämförelse men Kappahl finns där. Men sammanfattningsvis kan man säga att det är ett Nova Lund i Malmö, utan Topshop!

Det har gjorts minst två missar i butiksutbudet. Det är för mig obegripligt att varken Topshop eller Urban Outfitters finns i Malmö. Och ännu mer att ingen av dem öppnat här. 

Men jag kan gnälla hur mycket jag vill. Oundvikligen har det rullat in mycket pengar i Malmös Debenhams redan i dag, och mer lär det bli efter löning och när folk fått vanan och hittar. 

Själv skulle jag absolut inte köpa någonting. Började sen (som jag gör varje vår) snegla på årets utbud av jesus-sandaler. Och kom hem med ett par svarta poppiga lågskor i bomull och ett par svarta, matta och skyhöga pumps som liknar de från Filippa K som jag suktade efter hela förra året. Hur gick det till? Nåja, vårens skofix har uppnåtts för totalt 678 kronor.

I morgon är det vårdagjämning. På Värnhem kvittrar konsumismens småfåglar till ännu en gryning. 

Omgjort

Det har varit så mycket redesign runtomkring mig nu att jag tänkte att det var dags här också. Så, ny mall och en twitterfeed i spalten. Har också hittat till nanoblogg.se där man bloggar med bara ett ord. Mitt första inlägg blev: lönt. 

Mikrobloggandet tar över

Det går sådär för mig med bloggy och jaiku men twitter är hett. Det är ju så enkelt, kort och koncist. Skrattade i tio minuter åt Karl Lagerfelds snustorra kommentarer.  White gubbe-snoop dogg i modevärlden. "Persnickety" är ett ord som jag vill använda mer. Och så en tiny url på det och det är fixt och färdigt. 

Ni vet väl var ni hittar mig? 

Russki afton

Tänkte damma av mitt en gång tidigare prövade bloggkoncept: soppa och musik.

I juni förra året skrev jag om den sköna svenska jazzplattan "Stretching a portfolio" av Karl-Martin Almqvist-quartet. En skiva (och framförallt ett konvolut) som passar ypperligt tillsammans med en krämig spenatsoppa med ägg i. Läs inlägget och receptet här.

I kväll fick jag ett ryskt infall och eftersom jag hade en lite mer än halvfull påse rödbetor i kylen så blev det borstj efter eget recept och Regina Spektors "Begin to hope" i cd-spelaren. Skivan har några år på nacken och inget nytt verkar vara på gång.

Men hon spelar på Hultsfred i sommar enligt hennes hemsida. Sömnig Pampas-spelning mitt på dagen är att vänta sig.

Nåväl, här är soppan:

(2 personer)

10-talet färska rödbetor

2 stora morötter

1/2 purjolök

1 klyfta vitlök

olivolja

1 buljongtärning (ox- eller grönsaks-)

1 liter vatten

3 lagerblad

salt, peppar

1 msk hallonbalsamvinäger

1/2 msk honung

Strimla purjolöken, hacka vitlöken och fräs i lite olivolja i en gryta. Skär rödbetorna och morötterna i smala strimlor och låt fräsa med i någon minut. Tillsätt vatten, buljong och lagerblad och låt det koka ihop tills grönsakerna är mjuka och soppan har fått en rund smak. Smaka av med salt och peppar samt hallonbalsamvinäger och lite honung. Voilá, en härlig rysk borstj med en urban knorr. Just det, toppa med crème fraiche och om man glömde köpa det så kan man köra hemkunskapstricket och låta naturell yoghurt rinna av genom ett melittafilter.

Sunkig mobilbild på smarrig soppa

Och vill man nu fortsätta på jazztemat och bli ytterligare lite rysk så funkar Jan Johanssons "Jazz på ryska" såklart alldeles utmärkt.

On a clash with youtube

Är lite sur på Youtube, eller snarare The Clash (och de som håller hårt i pengapåsen som låtarna genererar) som inte låter mig bädda in vare sig videon till London Calling eller den helt underbara och lätt absurda videon till Rock the Casbah med ett livs levande bältdjur som springer omkring och två dansande figurer föreställande en arabisk knösus och chassidisk jude med varsin ölflaska i. Ni får tyvärr nöja er med länkar. 

Bältdjur (Dasypus novemcinctus)

Tänker förbli kryptisk med varför jag puffar med just de två låtarna. Men fråga gärna.  

Hanna Fahls tetrisfilt

WOW!!!! 

Här snackar vi om ett virkningsprojekt som imponerar, stort! P3 Populärs programledare Hanna Fahl har virkat en tetrisfilt. För mig som är handarbetsnörd sedan barnsben och som dessutom än i dag lätt kan sitta fyra timmar i sträck och spela Tetris på mitt 8-bitars Nintendo är detta drömprojektet. 

Hon ska ha lagt 1 500 spänn på garn och den verkar ha tagit en dryg månad att göra. Undrar om Hanna Fahl självkör eller om hon virkar i sändning? Hon har dessutom stickat en pacmansjal. 

Själv har jag inte virkat på år så om jag börjar nu är jag kanske klar lagom till nästa vinter.

 

                                                                   Foto: Hanna Fahl

Men som en av kommentatorerna säger: Jägarns vad fint!

sömnlös eller däckfärdig, åtminstone gnällig

Efter en dag med Sharepointseminarium på Malmö Arena, tokmatning av intranätet, intervju med två jäktade kultur- och nöjeschefer, personalinfo med tårta och seneftermiddags-stressat tangentrasslande så sitter jag nu och skriver veckans recension. 

Risken är överhängande att fingrarna fastnar på zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. 

I lördags var problemet det motsatta. Jag har en granne. Han är cirka 25 år gammal, ungkarl - med usel hårdrockssmak, feta högtalare samt ett högljutt sportintresse. Och hans likasinnade kompisgäng hänger gärna och ofta i vardagsrummet som ligger vägg i vägg med mitt sovrum, helst när jag ska sova. *tandagnissel* 

Glöm kvasten i taket/väggen. Musikskribent som jag är, tog jag helt spontant fram 1001 album du måste höra innan du dör, en respektingivande tegelsten även när det gäller ljudfortplantning genom tegelvägg från 1923. 

Men när resultatet trots allt uteblev (ignoranta slyngel!) så tog jag till mina täta lurar och min jag kan inte sova-spellista i itunes. Tänkte dela med mig av den i form av en spotifylista. 

Spotify är trist nog väldigt svajig vad gäller utbudet men här är kortversionen. 

Burning är en perfekt ingång som norskpoppig partylåt men tar ändå ner stresspulsen efter grannens sleaze- och hammerfallorgie. Resten av spåren talar för sig själva.

I min lista men inte på spotify finns även: 

Eleni Mandell - Moonglow, Lamp low (mp3-bloggen hypem)

Esperanza Spalding - Ponta de Areia (imeem)

Hela albumet April med Sun Kil Moon (myspace)

Sov gott!

Absorberad beroende blottare?

Stört! Det första jag gör när jag kommer hem är att gå online på msn, fb och Twitter. Trots att jag har suttit vid jobbdatorn i åtta timmar och varit på en intressant Skiftesföreläsning och frågestund om "Social exhibitionism - offentlig intimitet i de nya mediernas spår" som varade i två timmar. 

Och just därför ska jag ta fasta på budskapet i veckans bästa artikel: koppla ner och göra ingenting. 

Ska...bara...twittra lite först. 

Tellier på googlespeak

Google Translate är en rolig liten historia med dubbla användningsområden. Verktyget ger en ungefärlig översättning mellan en rad olika språk, vilket torde vara huvudpoängen. Men eftersom alla indianer inte sitter i kanoten får man sig också ett gott skratt av dess förslag. Goda skratt bjöd även Sébastien Tellier på i går under KB-spelningen. Och eftersom han skrivit låten Fantino till Sofia Coppolas film Lost in Translation så tänkte jag att det kunde vara kul att publicera min recension även här, fast översatt till Googlespeak. Enjoy!

"Le frankofili, as we call it"
One hour after the Emilia and Alcazar moved on to the Globe, so was last year's most relaxed Eurovision participant on KB's scene in Malmö. Sébastien Tellier arrived but CART and badboll but with the characteristic sunglasses, a hand that went through the wispy hair and a royal vinkning.
Find "Divine" was cleared of early and semi-tough in Riviera glass-bottling.
But it would be too easy and unfair to place Tellier in schlager swamp. 34-year-old, as compared to Serge Gainsbourg, playing in the finest of French leagues. The containing Daft Punk, Air (who discovered him) and Phoenix, which makes us frankofiler to enjoy.
That he places he and the three talented musicians compliment by a wide margin. In the songs, he is a serious musician in fingerspetsarna. Together they delivered sylvass dance atmosphere of "Fingers of Steel" and the audience the magic of the work "La Ritournelle" from debut album "L'incroyable Veritas".
Between the songs, however, is Sébastien Tellier a beard freak taking glutenous sip white wine and hatches from the frogs on a conveyor belt. But with the casual French mining will he get away with everything.
"Le frankofili, as we call it," he says with a armviftning.
The regular set ended with "L'amour et violence, love and violence. Tellier bathed in red light from the headlamps and the calm intro week was placed on the SAD French. Komplett musicians showed up one by one from the shade and strengthened his game with creeping synthesizers and drums to an electronic epic in rococo style.
When the song tonades down Tellier rolled up on the belly of the piano with your feet together and dodged vinglaset at fotändan. Another strange still lifes from this POSEUR, before he DEEP fell to the floor and was lying.
Five minutes later he re-bouncing of the piano, began an obscene play with the microphone and took finally posen who wrote the 70s porn king with one leg up on a final stage. Is a disgusted or fascinated by Sébastien Tellier? Both. Quatre poin!

Christin Perssons eviga ögonblick

Såg Maria Larssons eviga ögonblick i går. Och fascinerades. För det är något speciellt med gamla bilder. Min mor har en hel vägg med gamla härliga svartvita foton på sig själv, syskonen och mormor och morfar. 

Det är lätt att ta dem för givna, som vilka bilder som helst. Men Jan Troells ord i (den numera obligatoriska extradokumentären) på dvd:n fastnade. "Det där undret med att fotografera finns inte på samma sätt i dag när man fotograferar digitalt". Visst är han aningen finkultur-förmäten och konservativ men han har en poäng. Jag tar aldrig det där koncentrerade andetaget när jag ska knäppa en bild med min EOS 450D. För jag kan ju slösa, som Troells motpol, it-gurun Chris Anderson skulle säga. 

Jag kan se bilden av min busiga mamma i tio års åldern. Hon sitter på huk på en sommargräsmatta och skrattar. Skuggorna och ljuset på hennes kinder och bara knän är perfekt fångade och jag vet att fotografen hade en chans att fånga det. 

(Hade velat slänga upp den här nu men där är ju kruxet med gamla bilder att jag måste ta ut dem ur sin ram, scanna, ladda upp.)

Men jag är sugen på en gammal lådkamera att leka loss med. Jag är inte tät just nu så den måste vara billig. 

Indiepopvarianten är en Holga. Men där tycker min personlige vintagekamerarådgivare Henrik att: "då kan du lika gärna köpa en bra kamera för samma pengar och smeta fett på linsen". 

Så det lutar åt en Zeiss Contessa, kanske en Agfa Isolette eller en Rolleicord. Mot blocket!

Att vara med i alla kanaler

Min nya chef pratar ungefär fem gånger om dagen om att jobba i tre kanaler; papper, webb och mobil. Det börjar bli ett mantra. 

Låt mig förtydliga. Jag har ett vik på Sydsvenskans informationsavdelning och skriver för intranätet. Och ambitiöst hurtig och ny på jobbet som jag är så snackade jag till mig att få rapportera från Media Evolution där tidningen var medarrangör. Det gav mig en tankeställare om dagens krav, framförallt på journalister, att vara med överallt och hela tiden.

För plötsligt var jag framme på Luftkastellet efter en cykeltur på 11,2 kilometer med Animal Collectives fantastiska Merriweather Post Pavilion (Spotify) i öronen. Och där stod jag, duggregnsfuktig och andfådd mitt bland ett överflöd av trendiga tjocka svarta bågar, med en uppkopplad bambusermobil tryckt i nyllet. "Rakt ut på webben!" sa Newsdesks Kristofer Björkman på bred nollåttska och pytsade ut en iphonebild från salen på flickr. Framför mig stod en perfekt stajlad Ebba von Sydow. 

Lilla My-knuten heter von Sydow i efternamn

"Vad gör jag här?", tänkte jag panikartat. För det har ju slagit mig att jag är en late adopter, en sengångare eller som djuret heter på engelska (mycket roligare): a three toed sloth.

Ok, jag har tio tår, men jag är oftast hopplöst sen och känner mest för att koppla ner. Har jobbat på en av Sveriges ledande webbredaktioner i drygt ett år och haft en otroligt peppande och energisk sufflös i Sandrina som föreslagit: "starta en it-blogg" och "skriv om Spotify", långt innan Lilla gumman startades och medan Spotify bara fanns som beta. Men icke. 

När folk jaikuar en gång i timmen, börjar citera Same Same But Different på redaktionen och berättar om stressen med att kolla sina 300 blogginlägg per dag via rss så vill jag bara använda mina tre klor och långsamt kravla mig upp i ett skyddande lövverk. 

Jag hörde häromdagen att bara genom att läsa en papperstidning en söndagsmorgon så tar vi emot lika mycket information som en person levandes på 1600-talet fick under hela sitt liv. I dag filtrerar hjärnan bort 90 procent av alla sinnesintryck för den orkar inte ta in allt. 

Jag är turligt nog inte ensam. NY Times freakonomicsblogg sökte för ett tag sen råd till kroniska late adopters som sig själv. Men han kanske har kommit ikapp.

Kanske håller jag till och med på att få upp hastigheten. Jag sitter trots allt här med mitt mobila bredband, har just mikrobloggat på Twitter om att jag långbloggar här (och nu skrev jag ju här om mitt mikrobloggande). Det är en nätbaserad korsbefruktning som ligger helt rätt i tiden, och som nog bara har börjat. För att citera Pia Rehnquist, chef för Sydsvenskans ekonomiredaktion, på ME häromdagen: "De flesta av oss som är här kanske inte är loket som leder utvecklingen, men vi visar att vi är med på tåget."  

Själv bloggar jag från min säng, med ett leende på läpparna. Och jag sneglar ut från lövverket då och då när jag känner för det, utan stress. 

   sengångare (folivora)

x-kultur

Kom att tänka på det här med att visa ömhet och känslor i sociala medier. Och hur det kan skilja sig från land till land och respektive kultur. Alla är vi väl vana vid att avsluta en chattsession med en kram eller puss. Eller att man visar att man gör något med asterisker som *kramar om* eller *längtar*.

Men de senaste veckorna har jag kommit i kontakt med den engelska x-kulturen. Istället för en kram (a hug), ett x. En puss är lika med xx. Tre x och du får sex. Det hela står uppenbart i direkt korrelation till det amerikanska etappsystemet i relationer med first base, second base och third base.

Här måste jag förresten flika in den fantastiska sekvensen från musiklistprogrammet Kvällstoppen (nej, inte originalversionen utan Per Sinding Larsens och Fredrik Lindströms från år 2000) där Fredrik Lindström påstår att basebollkepsen som huvudbonad inte har något med sporten att göra utan syftar till begreppet fourth base, "alltså att ha analsex", som han viskar lite blygt till psl med en utzoomad kamera över studion. (Cirka 7.30 minuter in i klippet).

Men åter till x-kulturen. Hur gör man då när man är upp över öronen förälskad och kärleken bara sprutar ur öronen? Lätt! Bara att hålla inne tangenten: xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx!

HUR KUL ÄR DET? Här får man också vara försiktig så att man inte träffar tangenten bredvid. Då kan man framstå som ganska ointresserad: zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Men om jag då skulle vara lite etnocentrisk och skriva *kiss* istället istället så skulle det dels bli jobbigt för mig själv att syfta till toalettsysslan och lite för mycket hårdsminkad 70-talsrock för mottagaren. Ett svåröverstigligt problem. Hmmm, om någon har ett förslag på lösning så meddela gärna i form av en kommentar.

Bra kulturlänkar på nätet

Ok, skriiiiv då, du krampande bloggare! Bara skriv. Så där ja. I dag blev mitt uppdrag att sammanställa nöjets stora uppslag i fredagsbilagan för nätet. Med ett vanligt plockuppslag brukar det ta en halvtimme, timme. I dag tog det två och en halv eftersom jobbet var en guide med tips på kultursajter på nätet. (Kolla hela här.) Och ska man publicera det på hd.se så ska det hyperlänkas. Och oj, vad jag hyperlänkade! Fördelen med det var ju också att jag var tvungen att besöka alla sidor. Där fanns en del guldkorn och sajter som gjorde mig nyfiken. Som till exempel e-flux.com om samtidskonst, lätt prettiga cineastbloggen weirdscience och en drös musiksajter förutom de jag själv tipsade om till jobbet.

För övrigt så riktigt kliar det i mig efter att se Waltz with Bashir, vars fantastiska bilder dykt upp överallt i veckan i samband med Göteborgs filmfestival. Hörde jag någon viska piratebay? Schhhh... 

Trosbekännelsen och dödssynden

De senaste dagarna har handlat mycket om att fullborda cirkeln, hålla balansen eller åtminstone täcka hela spektrat. 

I onsdags flyttade Alfred. Det var den 14 januari och det skulle ha varit vår tre-årsdag. Ett skumt sammanträffande som kan få vilken yogi som helst att börja jiddra om fullbordandet av cirklar. Och egentligen är det ju precis vad det var. 

Så i dag var det dags för nästa andliga eller åtminstone bibliska upplevelse av att täcka hela spektrat. Jag, som sällan går i kyrkan och definitivt inte kunnat fader vår utantill sedan jag var 14, plockade fram halsbandet med konfirmandkorset som accessoar till klänningen från motelrocks och gick på dop. Jag är förvisso konfirmerad men allt annat en renodlat kristen och det kändes märkligt att läsa trosbekännelsen. När prästen la betoningen på "en helig allmännelig kyrka" kände jag att något skav i mig och min egen övertygelse som är ett mishmash av spiritualitet. Den där känslan av "Gud" kan ju finnas i en svensk protestantisk gudstjänst, i utandningen i en svår yogaposition, i vinden på en strand i Marocko eller i stegringen av en fantastisk electromix när man inte längre behöver tänka på hur man dansar. Varje rörelse är i perfekt rytm. 

Men det var ett fint dop för lilla Alice. 

Dagen fortsatte från trosbekännelsen till en dödssynd: frosseri. Ingen behövde skrämma varken mig, Stefan eller Markus med sagodjuret rauhrackel. Vi frossade gladeligen i högar med kött, surkål och en meter öl tills stämningen kändes helt medeltida. 

Ska försöka somna med en obehaglig bukspänning. Vad ska jag säga? 

Somliga straffar gud med detsamma. 

toppklippning

Det är 2009, nytt år, nya friska tag och allt det där. Så jag gick till frisören och tänkte att det var dags för en toppklippning, en uppfräschning. Han drog händerna genom håret några gånger, ställde några artiga frågor om huruvida jag brukade ha det bakåt, åt sidan, mittbena? Såg inte helt nöjd ut.
Så efter tvättningen placerade han saxen i ett fast grepp, tog tag om mina stripiga längder och frågade långsamt men övertygande: Är du säker på att du vill behålla det? Jag började le med hela ansiktet och sa uppfriskat med en armviftning: nä, va fan, gör nåt kul!

Et voila!

Min vän pappa brun sa någonting om att det hör till att snagga håret när man är nyseparerad. A rite of passage. Kan stämma.
Lite Twiggy och lite Pixiecut, i dubbel bemärkelse här på filantropen Bobs dotter Pixie Geldof. Men framförallt, efter en cykeltur i regnet påminner min nya frilla om ett kärt gammalt leksaksdjur - mon chi-chin (ursprungligen stavat Monchhichis från en japansk animerad tv-serie).

Den här videon med en mon chi-chi i Stockholmsnatten är både söt, hemsk och ytterst välgjord.



Nu ska jag vänja mig vid min korta nacke och lockarna som är mer bångstyriga än på länge.