Tellier på googlespeak

Google Translate är en rolig liten historia med dubbla användningsområden. Verktyget ger en ungefärlig översättning mellan en rad olika språk, vilket torde vara huvudpoängen. Men eftersom alla indianer inte sitter i kanoten får man sig också ett gott skratt av dess förslag. Goda skratt bjöd även Sébastien Tellier på i går under KB-spelningen. Och eftersom han skrivit låten Fantino till Sofia Coppolas film Lost in Translation så tänkte jag att det kunde vara kul att publicera min recension även här, fast översatt till Googlespeak. Enjoy!

"Le frankofili, as we call it"
One hour after the Emilia and Alcazar moved on to the Globe, so was last year's most relaxed Eurovision participant on KB's scene in Malmö. Sébastien Tellier arrived but CART and badboll but with the characteristic sunglasses, a hand that went through the wispy hair and a royal vinkning.
Find "Divine" was cleared of early and semi-tough in Riviera glass-bottling.
But it would be too easy and unfair to place Tellier in schlager swamp. 34-year-old, as compared to Serge Gainsbourg, playing in the finest of French leagues. The containing Daft Punk, Air (who discovered him) and Phoenix, which makes us frankofiler to enjoy.
That he places he and the three talented musicians compliment by a wide margin. In the songs, he is a serious musician in fingerspetsarna. Together they delivered sylvass dance atmosphere of "Fingers of Steel" and the audience the magic of the work "La Ritournelle" from debut album "L'incroyable Veritas".
Between the songs, however, is Sébastien Tellier a beard freak taking glutenous sip white wine and hatches from the frogs on a conveyor belt. But with the casual French mining will he get away with everything.
"Le frankofili, as we call it," he says with a armviftning.
The regular set ended with "L'amour et violence, love and violence. Tellier bathed in red light from the headlamps and the calm intro week was placed on the SAD French. Komplett musicians showed up one by one from the shade and strengthened his game with creeping synthesizers and drums to an electronic epic in rococo style.
When the song tonades down Tellier rolled up on the belly of the piano with your feet together and dodged vinglaset at fotändan. Another strange still lifes from this POSEUR, before he DEEP fell to the floor and was lying.
Five minutes later he re-bouncing of the piano, began an obscene play with the microphone and took finally posen who wrote the 70s porn king with one leg up on a final stage. Is a disgusted or fascinated by Sébastien Tellier? Both. Quatre poin!

Christin Perssons eviga ögonblick

Såg Maria Larssons eviga ögonblick i går. Och fascinerades. För det är något speciellt med gamla bilder. Min mor har en hel vägg med gamla härliga svartvita foton på sig själv, syskonen och mormor och morfar. 

Det är lätt att ta dem för givna, som vilka bilder som helst. Men Jan Troells ord i (den numera obligatoriska extradokumentären) på dvd:n fastnade. "Det där undret med att fotografera finns inte på samma sätt i dag när man fotograferar digitalt". Visst är han aningen finkultur-förmäten och konservativ men han har en poäng. Jag tar aldrig det där koncentrerade andetaget när jag ska knäppa en bild med min EOS 450D. För jag kan ju slösa, som Troells motpol, it-gurun Chris Anderson skulle säga. 

Jag kan se bilden av min busiga mamma i tio års åldern. Hon sitter på huk på en sommargräsmatta och skrattar. Skuggorna och ljuset på hennes kinder och bara knän är perfekt fångade och jag vet att fotografen hade en chans att fånga det. 

(Hade velat slänga upp den här nu men där är ju kruxet med gamla bilder att jag måste ta ut dem ur sin ram, scanna, ladda upp.)

Men jag är sugen på en gammal lådkamera att leka loss med. Jag är inte tät just nu så den måste vara billig. 

Indiepopvarianten är en Holga. Men där tycker min personlige vintagekamerarådgivare Henrik att: "då kan du lika gärna köpa en bra kamera för samma pengar och smeta fett på linsen". 

Så det lutar åt en Zeiss Contessa, kanske en Agfa Isolette eller en Rolleicord. Mot blocket!

Att vara med i alla kanaler

Min nya chef pratar ungefär fem gånger om dagen om att jobba i tre kanaler; papper, webb och mobil. Det börjar bli ett mantra. 

Låt mig förtydliga. Jag har ett vik på Sydsvenskans informationsavdelning och skriver för intranätet. Och ambitiöst hurtig och ny på jobbet som jag är så snackade jag till mig att få rapportera från Media Evolution där tidningen var medarrangör. Det gav mig en tankeställare om dagens krav, framförallt på journalister, att vara med överallt och hela tiden.

För plötsligt var jag framme på Luftkastellet efter en cykeltur på 11,2 kilometer med Animal Collectives fantastiska Merriweather Post Pavilion (Spotify) i öronen. Och där stod jag, duggregnsfuktig och andfådd mitt bland ett överflöd av trendiga tjocka svarta bågar, med en uppkopplad bambusermobil tryckt i nyllet. "Rakt ut på webben!" sa Newsdesks Kristofer Björkman på bred nollåttska och pytsade ut en iphonebild från salen på flickr. Framför mig stod en perfekt stajlad Ebba von Sydow. 

Lilla My-knuten heter von Sydow i efternamn

"Vad gör jag här?", tänkte jag panikartat. För det har ju slagit mig att jag är en late adopter, en sengångare eller som djuret heter på engelska (mycket roligare): a three toed sloth.

Ok, jag har tio tår, men jag är oftast hopplöst sen och känner mest för att koppla ner. Har jobbat på en av Sveriges ledande webbredaktioner i drygt ett år och haft en otroligt peppande och energisk sufflös i Sandrina som föreslagit: "starta en it-blogg" och "skriv om Spotify", långt innan Lilla gumman startades och medan Spotify bara fanns som beta. Men icke. 

När folk jaikuar en gång i timmen, börjar citera Same Same But Different på redaktionen och berättar om stressen med att kolla sina 300 blogginlägg per dag via rss så vill jag bara använda mina tre klor och långsamt kravla mig upp i ett skyddande lövverk. 

Jag hörde häromdagen att bara genom att läsa en papperstidning en söndagsmorgon så tar vi emot lika mycket information som en person levandes på 1600-talet fick under hela sitt liv. I dag filtrerar hjärnan bort 90 procent av alla sinnesintryck för den orkar inte ta in allt. 

Jag är turligt nog inte ensam. NY Times freakonomicsblogg sökte för ett tag sen råd till kroniska late adopters som sig själv. Men han kanske har kommit ikapp.

Kanske håller jag till och med på att få upp hastigheten. Jag sitter trots allt här med mitt mobila bredband, har just mikrobloggat på Twitter om att jag långbloggar här (och nu skrev jag ju här om mitt mikrobloggande). Det är en nätbaserad korsbefruktning som ligger helt rätt i tiden, och som nog bara har börjat. För att citera Pia Rehnquist, chef för Sydsvenskans ekonomiredaktion, på ME häromdagen: "De flesta av oss som är här kanske inte är loket som leder utvecklingen, men vi visar att vi är med på tåget."  

Själv bloggar jag från min säng, med ett leende på läpparna. Och jag sneglar ut från lövverket då och då när jag känner för det, utan stress. 

   sengångare (folivora)