I jakten på sportfånen Kix

En hyfsat sportfånig person i min bekantskapskrets har fått mig att rannsaka mitt eget intresse för det här med lagidrott. Och jag får väl erkänna att jag mest håller skenet uppe av något (inbillat?) krav på bevandring i huruvida bröderna Abbott kommer rädda Rögle till slutspelet, eller vart Henke nu tar vägen - fransk storklubb eller helsingborgskt innebandymys? *Gäsp* Men så grävde jag fram det här gamla blogginlägget om en pisskall aprileftermiddag på Olympia och mindes att även jag kan tända på fotboll.

"Sällan, kanske aldrig, har två generationer Perssonkvinnor skrikit, svurit och låtit så gubbiga under en koncentrerad period av 90 minuter."

Jag utmanar den som mer permanent vill dra fram sportfånen i mig, ta med mig på match!
Och för er som har Kix på rss... Dra på trissor, jag bloggar för första gången på två månader. Här har inte hänt mycket, som André så gulligt påpikat ;)
Nobody knows you when you´re down and out, som bland annat Nina Simone sjöng. Och jag har varit nere för räkning, under ett täcke, ute i kylan. So I´ve kept it incognito. Men nu blåser förändringarnas friska vindar. Strömmen rör om i bottenslammet.