x-kultur

Kom att tänka på det här med att visa ömhet och känslor i sociala medier. Och hur det kan skilja sig från land till land och respektive kultur. Alla är vi väl vana vid att avsluta en chattsession med en kram eller puss. Eller att man visar att man gör något med asterisker som *kramar om* eller *längtar*.

Men de senaste veckorna har jag kommit i kontakt med den engelska x-kulturen. Istället för en kram (a hug), ett x. En puss är lika med xx. Tre x och du får sex. Det hela står uppenbart i direkt korrelation till det amerikanska etappsystemet i relationer med first base, second base och third base.

Här måste jag förresten flika in den fantastiska sekvensen från musiklistprogrammet Kvällstoppen (nej, inte originalversionen utan Per Sinding Larsens och Fredrik Lindströms från år 2000) där Fredrik Lindström påstår att basebollkepsen som huvudbonad inte har något med sporten att göra utan syftar till begreppet fourth base, "alltså att ha analsex", som han viskar lite blygt till psl med en utzoomad kamera över studion. (Cirka 7.30 minuter in i klippet).

Men åter till x-kulturen. Hur gör man då när man är upp över öronen förälskad och kärleken bara sprutar ur öronen? Lätt! Bara att hålla inne tangenten: xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx!

HUR KUL ÄR DET? Här får man också vara försiktig så att man inte träffar tangenten bredvid. Då kan man framstå som ganska ointresserad: zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Men om jag då skulle vara lite etnocentrisk och skriva *kiss* istället istället så skulle det dels bli jobbigt för mig själv att syfta till toalettsysslan och lite för mycket hårdsminkad 70-talsrock för mottagaren. Ett svåröverstigligt problem. Hmmm, om någon har ett förslag på lösning så meddela gärna i form av en kommentar.

Bra kulturlänkar på nätet

Ok, skriiiiv då, du krampande bloggare! Bara skriv. Så där ja. I dag blev mitt uppdrag att sammanställa nöjets stora uppslag i fredagsbilagan för nätet. Med ett vanligt plockuppslag brukar det ta en halvtimme, timme. I dag tog det två och en halv eftersom jobbet var en guide med tips på kultursajter på nätet. (Kolla hela här.) Och ska man publicera det på hd.se så ska det hyperlänkas. Och oj, vad jag hyperlänkade! Fördelen med det var ju också att jag var tvungen att besöka alla sidor. Där fanns en del guldkorn och sajter som gjorde mig nyfiken. Som till exempel e-flux.com om samtidskonst, lätt prettiga cineastbloggen weirdscience och en drös musiksajter förutom de jag själv tipsade om till jobbet.

För övrigt så riktigt kliar det i mig efter att se Waltz with Bashir, vars fantastiska bilder dykt upp överallt i veckan i samband med Göteborgs filmfestival. Hörde jag någon viska piratebay? Schhhh... 

Trosbekännelsen och dödssynden

De senaste dagarna har handlat mycket om att fullborda cirkeln, hålla balansen eller åtminstone täcka hela spektrat. 

I onsdags flyttade Alfred. Det var den 14 januari och det skulle ha varit vår tre-årsdag. Ett skumt sammanträffande som kan få vilken yogi som helst att börja jiddra om fullbordandet av cirklar. Och egentligen är det ju precis vad det var. 

Så i dag var det dags för nästa andliga eller åtminstone bibliska upplevelse av att täcka hela spektrat. Jag, som sällan går i kyrkan och definitivt inte kunnat fader vår utantill sedan jag var 14, plockade fram halsbandet med konfirmandkorset som accessoar till klänningen från motelrocks och gick på dop. Jag är förvisso konfirmerad men allt annat en renodlat kristen och det kändes märkligt att läsa trosbekännelsen. När prästen la betoningen på "en helig allmännelig kyrka" kände jag att något skav i mig och min egen övertygelse som är ett mishmash av spiritualitet. Den där känslan av "Gud" kan ju finnas i en svensk protestantisk gudstjänst, i utandningen i en svår yogaposition, i vinden på en strand i Marocko eller i stegringen av en fantastisk electromix när man inte längre behöver tänka på hur man dansar. Varje rörelse är i perfekt rytm. 

Men det var ett fint dop för lilla Alice. 

Dagen fortsatte från trosbekännelsen till en dödssynd: frosseri. Ingen behövde skrämma varken mig, Stefan eller Markus med sagodjuret rauhrackel. Vi frossade gladeligen i högar med kött, surkål och en meter öl tills stämningen kändes helt medeltida. 

Ska försöka somna med en obehaglig bukspänning. Vad ska jag säga? 

Somliga straffar gud med detsamma. 

toppklippning

Det är 2009, nytt år, nya friska tag och allt det där. Så jag gick till frisören och tänkte att det var dags för en toppklippning, en uppfräschning. Han drog händerna genom håret några gånger, ställde några artiga frågor om huruvida jag brukade ha det bakåt, åt sidan, mittbena? Såg inte helt nöjd ut.
Så efter tvättningen placerade han saxen i ett fast grepp, tog tag om mina stripiga längder och frågade långsamt men övertygande: Är du säker på att du vill behålla det? Jag började le med hela ansiktet och sa uppfriskat med en armviftning: nä, va fan, gör nåt kul!

Et voila!

Min vän pappa brun sa någonting om att det hör till att snagga håret när man är nyseparerad. A rite of passage. Kan stämma.
Lite Twiggy och lite Pixiecut, i dubbel bemärkelse här på filantropen Bobs dotter Pixie Geldof. Men framförallt, efter en cykeltur i regnet påminner min nya frilla om ett kärt gammalt leksaksdjur - mon chi-chin (ursprungligen stavat Monchhichis från en japansk animerad tv-serie).

Den här videon med en mon chi-chi i Stockholmsnatten är både söt, hemsk och ytterst välgjord.



Nu ska jag vänja mig vid min korta nacke och lockarna som är mer bångstyriga än på länge.