I onsdags flyttade Alfred. Det var den 14 januari och det skulle ha varit vår tre-årsdag. Ett skumt sammanträffande som kan få vilken yogi som helst att börja jiddra om fullbordandet av cirklar. Och egentligen är det ju precis vad det var.
Så i dag var det dags för nästa andliga eller åtminstone bibliska upplevelse av att täcka hela spektrat. Jag, som sällan går i kyrkan och definitivt inte kunnat fader vår utantill sedan jag var 14, plockade fram halsbandet med konfirmandkorset som accessoar till klänningen från motelrocks och gick på dop. Jag är förvisso konfirmerad men allt annat en renodlat kristen och det kändes märkligt att läsa trosbekännelsen. När prästen la betoningen på "en helig allmännelig kyrka" kände jag att något skav i mig och min egen övertygelse som är ett mishmash av spiritualitet. Den där känslan av "Gud" kan ju finnas i en svensk protestantisk gudstjänst, i utandningen i en svår yogaposition, i vinden på en strand i Marocko eller i stegringen av en fantastisk electromix när man inte längre behöver tänka på hur man dansar. Varje rörelse är i perfekt rytm.
Men det var ett fint dop för lilla Alice.
Dagen fortsatte från trosbekännelsen till en dödssynd: frosseri. Ingen behövde skrämma varken mig, Stefan eller Markus med sagodjuret rauhrackel. Vi frossade gladeligen i högar med kött, surkål och en meter öl tills stämningen kändes helt medeltida.
Ska försöka somna med en obehaglig bukspänning. Vad ska jag säga?
Somliga straffar gud med detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar