En lång, lång tid...

Jag ser slutet på en lång, lång arbetsvecka. I skrivande stund är det 3 timmar kvar av mina åtta dagar i sträck. Det är ett ganska hårt pass även för en slitvarg som jag.

Redan den tolfte mars spetsade jag öronen för vad som faktiskt kom att bli denna veckas ledmotiv.

Jag talar förstås om förstasingeln på Håkan Hellströms femte skiva "För sent för Edelweiss". "För en lång lång tid" rullar förstås på P3:s A-rotation så jag har hört den flitigt när jag cruisat till jobbet i min Skoda Felicia.

I senaste Sonic sa Håkan att han strävade efter ett gubbigare sound, en boogieplatta för folkhemmet. Han vill nå de stora massorna. Jag tror att han kommer att lyckas. Nä, han är redan där.

De påtagliga Springsteen-vibbarna i pianointrot sitter klistrade på min hjärna just nu. Och jag vet inte om det är betryggande eller oroväckande att arenarock-handklappen finns där redan i studioversionen.

Låten är ruggigt bra från första stund. Och väntat nog planar den ut ju mer man lyssnar. I den värsta stunden befarade jag att den skulle vara symptomatisk för hela albumet. Det är den inte, bara en naturlig förstasingel.

Om jag får rätt på den krånglande cd-spelaren i Felicia så ska jag begrava den här långa långa veckan med att lyssna på den, för sista gången medvetet valt. Och sedan gotta mig i de andra spåren. Öppningen "Tro och tvivel" är en stark favorit just nu.

Men här: För en lång, låååång tid!