Vägarna kallar

I morse hade jag ännu ett härligt E6-ögonblick. I mittgrenen och längs kanterna vid trafikplats Lundåkra står vallmon och vajar i klarrött. Fleetwood Mac förde mig fram mot jobbet.
Just nu sitter jag med ett kli i kroppen och en på samma gång tung andning och exalterad fjäderlätt känsla. Det är helt enkelt så att vägarna och tågspåren kallar på mig. Tecknen är tydliga.

Hur jag stod och suktade efter vintage-jordgloben i skylten på Kjelles i går. Att jag inte kan sluta lyssna på brasilianske Seu Jorge och soundtracket till Wes Andersons och Coppolas underbara Indienresa i The Darjeeling Limited. Att jag just beställde Kerouacs On the Road. Det är ju sån jag är. Går jag in för nånting så går jag all in. Även om det bara funkar på idéstadiet.

Så nu sitter jag och ser mig själv i en stor vit och sval skjorta, chinos, med minimal packning, på väg någonstans. Och jag gör samma sak som när jag var liten/mindre/yngre och slaviskt följde Michael Palin jorden runt på 80 dagar på tv. Och förstörde mammas kartbok genom att dra streck kors och tvärs.

Malmö-Hamburg-Paris-Biarritz-San Sebastian-Madrid-Gibraltar-Cadiz-Marrakech-Agadir medelst tåg, helt själv. På tre veckor. Det ska funka och jag längtar.